madeleineekblom

Tjejer behöver bekräftelse framförallt tjejer mellan 14 och 16 år.

Alltså inte att skriva depp statusar på Facebook eller lägga upp nakenbilder på sig själva.

Jag menar bland er killar. Tonårstjejer är nog de mest osäkra människor som går att hitta, vi vet inte vad ni killar tycker eller tänker, ni är nästa lika svåra att förstå som oss tjejer.

Ni kan hålla på med oss vara gulliga och alldeles underbara, men vi vet ändå aldrig riktigt säkert hur ni tycker om oss, om ni spelar ett spel eller om ni faktiskt gillar oss? Och det är där vi behöver våran bekräftelse. Alla de gulliga smsen, kärleksförklaringarna, långa samtal på nätterna, bryta regler för att vara med den man älskar.

De sakerna får oss att känna oss säkra, veta att, wow den här killen gillar mig faktiskt, han spelar inte. Han har fått mig att falla.

Men sen kommer man fram dit när ni inte fångar de fallande flickorna. Ni slutar skicka de gulliga smsen, ringer inte på nätterna för att bara säga "jag älskar dig". Osäkerheten bubblar fram på ytan och tjejerna lämnas med det jobbigaste dilemmat " Vad fan gjorde jag för fel?"

Vi tänker. Dag ut och dag in. Vi glömmer att tänka på oss själva och ni sitter fast i våra tankar. Och det, är nog det mest frustrerande och smärtsamma man kan uppleva. Vi lägger skulden på oss själva, blir svartsjuka på minsta lilla grej.

Alla hanterar svartsjukan olika, vissa blir arga medan andra blir ledsna och deprimerade.

De som blir arga kan gå rakt på sak och konfrontera killen, medan de andra gräver ner sig själva och tänker "Ja varför skulle han inte välja henne framför mig? Hon är vacker, hon har personligheten" Och så fortsätter det. Man sitter hemma och bara hoppas på att få läsa något gulligt eller bara ett "hej har du lust att komma över?" Det gör oss lyckliga. Det får oss att inombords hoppa och skrika utav glädje, men oftast visas det inte bara inombords, utan vi kan faktiskt visa vår glädje genom att börja hoppa runt i våra rum och fnissa för oss själva. Förstår ni hur lyckliga vi kan bli?

Men när detta aldrig händer kan vi sitta och bara stirra på telefonen tills vi får ett sms.

Tjejer älskar att bli uppvaktade och få något spontant och gulligt, visst det är ju inte nödvändigt, det räcker med födelsedagspresent och julklapp.

Vet vad ni killar tänker. "Man pallar ju inte vara sån hela tiden" Så den här tjejen är inte värd din tid? Hon är inte värd att bli behandlad som guld? Gör då förfan slut med henne innan du har lett in henne på fel spår? Hon kommer bli sårad men ryck bort plåstret snabbt istället för att gå och pilla på det hela tiden.

Men ingen tjej är speciell, alla är inombords likadana, man bara ljuger lite för att verka speciell och annorlunda, men vi är exakt likadana.

Ni gör oss tokiga, vi blir paranoida. Tror att "jahapp, då var det över för min del" så fort ni gillat någon annans tjejs bild. Så sjukt störda kan vi tjejer bli.

Lyft vårat självförtroende och håll kvar det där uppe stället för att lyfta upp det och sedan låta det falla och sedan göra så om och om igen.

Vi tjejer vill inte vara den som startar konversationen, för vi vågar inte, vi vill inte tråka ut er och vara irriterande.

Jag har lättare att få killkompisar än att få tjejkompisar, men då när jag har fått höra erat "killsnack" så har jag ofta fått höra dessa:

Fyfan vilken babe, hennes skulle man vilja sätta på, hump and dump, asså den här bruden är så jävla dryg, hahaha fyfan va ful! osv osv.

När en tjej får höra flera killar säga detta är det ju självklart att man sätter en stämpel på att killar är såhär, det är så de funkar.

Man försöker vara "the perfect girl" och säga tillexempel det är lugnt, så fort en kille gjort ett snesteg, att låta killen bara köra runt med en som man vill och att det är killens tider, tillfällen och ord som gäller. Man ska inte vara i vägen. Går med på att ha sex med dig när du känner att, nej fan nu ska jag sätta på bruden!

Men det vi vill är att ni ska kämpa för att komma dit, att ni ska visa att, jag vill ha dig i mitt liv. Men vi vågar inte.

Riktigt jävla sjukt. Man borde kunna sätta ner foten och säga nej, föklara vad som har hänt, vad som trycker ner oss, fråga vad som hänt och varför du blivit så annorlunda?

Men istället sitter vi där som tysta små möss och väntar på att ni ska hitta tillbaka. Men det kommer aldrig. Och självförtroendet försvinner, rinner bort som sand mellan fingrarna.

Kan inte skriva mer.